Det stora svarta hålet...

Söndagen 29 November

Natten har varit hemsk...
Jag har sprungit upp o ner för trappen...datorn har varit både på och av ett X antal gånger.
Tröttheten var det absolut inget fel på men så fort jag la mig ner i sängen så bröt jag ihop och tårarna flödade nerför mina kinder.

Jag brukar komma in i mina perioder av depression...men nu var det länge sedan...tror inte jag haft någon sedan tvillingarna föddes.
Vilket jag är väldigt glad över.
Sist jag mådde så här dåligt fick jag tillbringa 8 veckor inlagd på psyket.
Och det var ingen barnlek vill jag lova...
Den medicineringen jag fick där...var inte att leka med den heller...totalt nerdrogad och borta från omvärlden.
Hur jag nu ska ta mig upp från detta svarta hål jag nu hamnat i...vet jag inte.
Får försöka göra mitt bästa.

Jag har ingen ork till något och tycker inte alls det finns någon som helst glädje för något.
Joooo...mina barn.
Utan dom hade detta varit outhärdigt.
Det är dem som får mig att stiga upp på morgon och ta tag i dagen...trots att jag hellre skulle vilja ligga kvar i sängen med täcket uppdraget över huvudet.

Jag är såååå trött...min kropp behöver vila.
Orkar inte gråta hela dagarna...
Snart kanske det är över för den här gången med.
En sak är säker... jag tänker klara mig ur detta...UTAN mediciner denna gången!!!

Ett litet ord...en liten ömkan kan ge sååå mycket...